Att sköta jobbet som om det är en bergsbestigning

IMG_7518

På drygt två månader har jag varit i mer än 8 länder och i skrivande stund är jag på väg till Filippinerna. Veckan innan just den här resan var extrem. Jag gjorde nog två veckors jobb på halva tiden. Utan att vara direkt stressad. Jag tror att stress är ett val, vare sig det är medvetet eller inte. Jag menar självklart inte att utbrändhet är ett val, men det var val som ledde dit med.

 Eftersom jag älskar att bestiga berg jag har valt att jobba som om jag besteg ett berg i expedititons-stil. 

 Den viktigaste delen av en bestigning är baslägret. Det ligger på lägre höjd och där återhämtar man sig som bäst. Där har man också sin utrustning, klädombyten och mat. Därifrån tar man en dag i taget, ett läger i taget. Emellan lägren återvänder man till baslägret för att återhämta sig.
Att bestiga berg handlar om att spara på energi. Du måste alltid ha nog med energi för att nå toppen och komma ner till baslägret igen. För att spara på energi släpper man allt ovidkommande eller skjuter på det till senare. Prioritieringsordningen är hård. Att sova, äta väl och ta hand om kroppen måste komma först, annars är hela bestigningen äventyrad. Jo, mailen kan vänta.

Dagarna handlar inte bara om att ta ett läger i taget, utan om att ta en timme i taget. Att oroa sig för toppen som kanske ligger en eller flera veckor eller månader framåt i tiden är slöseri med tid. Du har förberett den här bestigningen tidigare, nu är det bara att följa planen. Men att samtidigt vara flexibel. Om något oväntat dyker upp på vägen betyder det bara att du måste ändra din rutt något. Målet är detsamma.

När jag börjar dagens vandring/klättring/jobb tänker jag inte på vad som ska hända under eftermiddagen. Jag vet knappt vilken adress jag ska till på nästa möte, eller vem som strax ringer för intervju. Det är först när det första mötet är slut som jag kollar upp nästa adress. Släpp förra mötet helt, redo för nästa.

Under tiden försöker jag vara medveten om min upplevda stressnivå. Den känns i kroppen, och jag lyssnar på signalerna. Om jag inte gör det får jag migränhuvudvärk och det har jag inte tid (eller lust) med. Kroppen pratar på många olika sätt, men andningen är en tydlig måttstock. Så länge andningen är mjuk och djup och magen är avslappnad så är jag ok. Om jag märker att jag drar in magen eller drar upp axlarna har jag gått över gränsen. Har jag mycket skrivjobb att göra på tåget hem men känner mig helt tom på mental energi stänger jag ner datorn och läser en bok eller tittar ut genom fönstret istället. Återhämtning. Det funkar precis som fysisk träning. När vi tränar bryts kroppen ner, och ger vi den inte återhämtning bryts den ner mer tills den går sönder. Vi tillbringar arbetsdagarna med att bryta ner kroppen fysiskt och psykiskt. Om vi inte ger oss tid för återhämtningen blir det bara mer och mer nedbrytning och prestationen kommer sjunka.

Dagar som känns övermäktiga (jo, jag har sådana också :-) ger jag mig små uppgifter; ”gör bara den här enda saken, det räcker”. Allt annat blir bonus.

Jag är övertygad om att livet är för kort, och jag vill uppleva och dela så mycket som möjligt. Jag har stött på många som verkar förvånade över min ålder därför att jag verkar ha hunnit med så mycket. Jag hinner med mycket för jag har ett vansinnigt tempo. Och det har jag valt. För jag vill leva intensivt. Men att leva intensivt kräver balans.

blogg3

Alla har olika sätt att hitta balans. Vanligast är att man ser en balansgång framför sig där man inte vill luta sig “för mycket” åt något håll för då ramlar man av. Varför måste en balansgång upplevas som farlig eller tråkig? Min balans är inte att försöka göra “lagom”. Jag gillar inte “mellan” eller ljummet. Jag gillar kontraster. Högt och djupt. Mjukt och hårt. Jag gör lite för mycket åt ena hållet, och sedan lite för mycket åt andra hållet, för det tycker jag är roligt! Vilken balans tycker du är rolig?

Och om du gillade det här inlägget, snälla kan du berätta vad du tycker i inlägget innan; svenska eller engelska eller mixat!?

Viktigast av allt. Stanna upp och njut! Ofta!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

6 Comments on “Att sköta jobbet som om det är en bergsbestigning

  1. Som alltid superbra skrivet. Fick ett konstaterande på en intervju en gång när jag berättade om min aktiva fritid; ”Det låter som du alltid måste prestera”. Funderade på det efteråt, är det så?

    Nej, att vara aktiv betyder inte att jag måste prestera. Det är inte samma sak. Att vara aktiv är mitt sätt att leva – mitt sätt att upptäcka, slappna av och må bra. Vid valda tillfällen vill jag prestera inom mina intressen, men ofta hjälper de till att ladda batterierna oavsett resultat.

  2. Hej, tack för en trevlig blogg. Blir ofta glad av din positiva energi o ditt sätt att se på saker är uppfriskande – fortsätt gärna att dela med dig av den :)
    Jag känner igen mig mycket i ditt liv och tempot som hör därtill. Jag reser mycket i mitt jobb också + privat. Ibland får jag känslan av att jag upplever 100ggr så mycket än vad människor med ”vanliga” liv gör hemma i Sverige (tills jag läser din blogg) ”Skönt att det finns fler” tänker jag då :) Ibland tror jag att man har en annorlunda stimulansbehov än andra människor och därmed även lättare kan hantera ett fartfyllt liv med mycket intryck och hög förändringtakt.

    Nu till min fråga: Upplever du någonsin svårighet i att smälta, begrunda och utvärdera saker du har varit med om/upplevt? Avsätter du aktivt tid för just detta eller sker det undermedvetet?
    Vore kul att ta del av dina tankar kring det!

    Ha de toppen!

    /Chris

  3. Alltid lika ”trevligt” att ta del av dina funderingar Anneli. Funderar som ”katten runt het gröt ” Typ ta tag i surdegarna istället för att skjuta dom framför sig. så Det ena är väl som sagt det andras förutsättning, hur ska vi veta vad som är vitt om vi aldrig har upplevt svart. Man behöver problemen för dess lösningar. Naturens strävan att hitta balans ligger i att bryta ner ordning till ett jämviktsläge som vi definierar som kaos.

  4. Mycket bra metafor Annelie!
    Jag lyssnade på dig i Falun i lördags och du kändes avslappnad, nyfiken och proffsig. Jättebra föreläsning. Tack för att du delar med dig och att du inspirerar <3
    /Yvonne

  5. Intressant. Jag är själv av ”den aktiva sorten” och är mycket ”på eller av”. Svårt vara mittemellan. ”Av-läget” innebär att jag blir lite ”seg och trög” så jag föredrar att vara ”på”. Men det är ju en balansgång. Så det inte blir för mycket. Men om jag är mentalt närvarande känner jag mig inte stressad. Och aktivitet där man är i FLOW, total närvaro, är den perfekta avkopplingen för mig. Ett härligt tillstånd av fullständig närvaro… Gissar att det är mycket FLOW i mycket av det du gör…

  6. Jag gillade detta och känner att det är tillämpbart på den kroniska sjukdom jag har. All kronisk sjukdom är en kamp och känns som bergsbestigning även om man vet att man kanske inte mår friskhet som mål. Men man måste klättra mot målet att hålla ut. Just ME som jag har verkar rent biologisk fungera som om kroppen konstant är i hårdträning. Mitokondrierna är påverkade och mjölksyran kommer av att bara skriva dessa ord på mobilen. Jag har en svår form som gör mig mestadels sängbunden och hemmabunden och behöver bli omskött av anhöriga och hemtjänst. Men oavsett grad på ME så behöver vi, för att hålla sjukdomen under kontroll, hushålla med vår energi både fysiskt och mentalt.
    Jag gillade din liknelse och kände inspiration, för en kamp med en svår sjukdom kan behöva visualiseras för att hålla ut, och just ta ett kliv/en stund i taget pga svåra plågor är så viktigt. Jag förlorar mig själv i perioder när det är rätt outhärdligt, men då behöver jag just såna här exempel. Tack Annelie <3
    (PS, Kan man köpa bilden på lindansaren under vattnet?)

%d bloggare gillar detta: