Hur djupt kan man fridyka med ett skadat knä? Om tomhet och att sluta vara ledsen



OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är envis.
Det räcker inte.

Svar på hur djupt man kan fridyka med ett skadat knä: Till 60m. Flera gånger. Det är nämligen bra träning. Men det räcker inte på långa vägar. Efter de senaste gångerna gjorde det ont i knät. Jag som är så graciös i havet haltade upp på land som en skadeskjuten flodhäst. Kroppen kändes tung, benen svaga. En läkare sa till mig att man förlorar muskler så fort man är skadad. Jag försökte skaka loss den vetskapen ur huvudet. Försökte låta det rinna av, som vatten.

För att fridyka riktigt djupt måste alla omständigheter vara så bra som möjligt. Ett skadat knä är uppenbarligen inte så bra som möjligt. Kanske skulle jag fysiskt klara smärtan, men i fridykning är de mentala bitarna viktigare. Jag måste mentalt känna mig stark. Hel. Hur långt kan man lura/övertyga sig själv att allt är bra?

Efter ett dyk blev det extra tydligt. Känt kändes “löst”, som om hela underbenet inte var fastsatt ordentligt. Mjölksyran brände i benen. Jag antar att jag vetat det tidigare. Men där och då blev det svart på vitt. Jag kom ändå upp till ytan, andades och mumlade något om att jag var klar för dagen till min säkerhetsdykare. Att jag skulle kolla på fiskarna istället.

Jag blev arg på mig själv. Vad tänkte jag egentligen? Jag har ont av att gå – men jag trodde jag kunde fridyka djupare än någonsin? Jag simmade ilsket med det klickande knät till korallrevet. Där stannade jag till och allt blev suddigt. Korallerna och fiskarna förvandlades till färgglada fläckar av de salta tårarna i cyklopet. Ilskan förvandlades till insikt till ledsamhet.

Det är såklart jobbigt när en målsättning glider ur händerna. Jag känner såväl igen tomheten som uppenbarar sig framför mig. Hur allting för tillfället känns meningslöst.

Det är okej att vara ledsen.

Det är också bra att veta hur man slutar vara ledsen. Precis som allt man vill sluta med börjar ”slutandet” i medvetenhet. Jag är medveten om att jag är ledsen och varför. Jag tillåter mig vara det. Just för att det är okej. Det är okej att tröstäta en chokladkaka och kolla på en fånig film. Det är okej att berätta för någon hur det känns, för det kommer kännas bättre. Jag är medveten om att jag mår bättre med människor omkring mig efter chokladkakan.

Nästa dag zoomar jag ut från ledsamheten. Jag blir jag medveten om att jag är vid havet. Solen skiner. Det är varmt. Jag har goda vänner här. Jag är frisk och väldigt stark. Jag lever ett helt fantastiskt liv.
Sedan kommer de vänliga och inte alls dömande frågorna: Så vad handlar det om egentligen? Om att jag måste skjuta fram världsrekordförsöket 3 månader? Vad är det jag inte skulle gilla med de 3 månaderna? Några veckors rehabilitering? Sedan mer tid att träna? Mer tid i havet? Att jag kanske måste hoppa över ett berg? Att min planering störs? Hur illa är det egentligen? Det här är ju faktiskt positiva saker, och så har jag ingen anledning att vara ledsen längre. Snarare massa saker att se fram emot. Ett nytt kapitel, helt enkelt.

Om attityd, knäskada och andhållning
Bilder från Blue hole:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

5 Comments on “Hur djupt kan man fridyka med ett skadat knä? Om tomhet och att sluta vara ledsen



  1. Åh, så bra skrivet! Skickar massor av digital pepp till dig!

  2. Fantastisk självinsikt Annelie! Det borde bli en bok av alla blogginlägg snart eller?

%d bloggare gillar detta: