Toppen av Aconcagua

Hur kul det är att nå toppen på ett berg är i direkt relation till hur jobbig eller meningsfull vägen dit är.

Om berget hade skrivit en spelplan för min toppattack hade den sett ut så här:
1. Hehehe, nu ska hon allt få. På med stark vind och iskyla under morgontimmarna (minst 40 km/h), över traversen och blåser bort den bästa vägen.
2. Om du klarar det får du en liten bonus. Tar bort vinden helt några timmar, men drar in lite moln lagom till stunden på toppen.
3. Lägger på en white-out och snö på vägen ner.

Jag brukar bara komma ihåg och berätta allt bra på ett berg, så här kommer en rå kontrast medan toppattacken är färsk i minnet. Hade jag haft en fallenhet för att ge upp, så fanns det flera möjligheter. En gång tvivlade jag faktiskt på att det skulle gå vägen. För det var vansinnigt kallt. Folk gick upp några hundra meter i natten och vände tillbaks till värmen i sovsäcken. Jag hörde dem muttra något om ”att göra det här i 7 timmar till, inte en chans”. Vinden var som en kanon av konstant is mot kroppen. Den letade sig in mellan kläderna, tog i den bara huden och frös skelettet inifrån. Trots dubbla varma vantar och handvärmare kände jag knappt fingrarna. Stegjärnen ledde kylan rakt in i klätterbootsen. Jag minns att jag undrade om jag någonsin skulle bli varm igen. Men jag vet att det gått förut. Och jag vet att soluppgången förändrar berget. Det var bara att fortsätta.

Jag, Andy, Nicko, Rick och Emilio var de enda friska kvar i expeditionen. Vi gick framåtlutade, uppåt under tystnad. Det fanns inte rum eller anledning för prat. Det vinande ljudet av vind och stegjärn över knarrande snö tog över allt. Vi gick inneslutna i separata världar, utkämpade egna inre krig. Sammansvetsade av vilja och dragkraften uppåt, vägran att ge upp.

Så bytte berget karaktär. Vinden drog vidare och lämnade oss istället i tystnad och koncentration. Allt som blev kvar var stegen uppåt och andetagen. Naturen såg på. Tankarna försvann i tystnaden och förvandlades till en nästan religiös känsla av att vara i en helt annan värld där uppe i den tunna luften. Så enkelt. Helt närvarande, helt levande, så stark. Jag var inte ett dugg trött.

Jag lämnade gruppen bakom mig, minns jag hur jag klättrade över några stora stenar. Stegjärnen skrapade mot den hårda ytan. I övre ögonvrån till vänster ser jag hur en isyxa ligger platt på marken och tycker det är konstigt. Men när jag kommer över stenkrönet ser jag hur det plötsligt tar slut. Det är platt och finns inget mer ovanför mig. Jag ler mot tomheten och säger högt ”toppen!”, som en hälsningsfras. Jag får snabbt en kram av en okänd människa som också är glad över att vara där i tomheten.

Jag har så mycket att berätta.. Men istället sitter jag lutad mot en sten och bara stirrar på bergen omkring mig. Det finns ett uttryck på hög höjd som kallas ”the altitude stare”. Det är inte ovanligt att träffa på klättrare som sitter eller står still och bara tittar utåt, uppåt, eller inåt. Jag minns flera tillfällen nära toppen när jag stod still, andades och bara tittade. Det är en annan värld där uppe. Jag älskar den världen också.

Jag kan av hela mitt hjärta rekommendera dig att prova att bestiga berg! Inte bara för att stå på en topp, men för allt annat. Det blir nästa bloggtext och mer bilder. Här kommer ett par favoritbilder från toppen och vägen upp tills vidare.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skuggan av Aconcagua i soluppgången
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Toppen!

One Comment on “Toppen av Aconcagua

%d bloggare gillar detta: