Om att avsluta mt. Everest mitt i ett djupdyk

Idag är det 2 år sedan jag stod på toppen av världens högsta berg. Det här är första våren på över 5 år som jag inte är i bergen. Det fick mig att fundera på om min kropp kanske är överraskad? Kanske har den under de senaste åren vant sig vid att vara på hög höjd den här tiden på året? Och nu erbjuder jag istället raka motsatsen. Djup.

Men oavsett var jag är så är det mitt i klättersäsongen i Himalaya. Jag kan inte låta bli att följa expeditionernas utveckling på och väg uppför Mount Everest. Jag minns det som om det var igår. Väntan i baslägret. De tunga stegen och de flåsande andetagen. Kylan. Ljudet av fladdrande tältduk. Stjärnklara nätter. De finns de som är där just nu och upplever allt det där. Flera gånger om dagen kollar jag på klockan, räknar till tiden i Nepal och vet precis vart klättrarna befinner sig. Några som kämpar för sina liv. Några som går där jag gått, ser det jag sett. Några som har den kanske största upplevelsen någonsin.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På den senaste turen uppför Kilimanjaro var en av mina förebilder, Elene Uneståhl från Skandinaviska ledarhögskolan med. Hon kom upp på toppen efter en fantastisk kämparinsats. Den sista dagen på resan pratade vi om avslut. Om att det är viktigt att avsluta saker, känslor och händelser. Hjärnan behöver det för att gå vidare. Ibland kan avslut få ta tid. Jag gillar att låta resor ta tid. Att låta det ta tid att komma hem, att observera alla skillnader och kontraster mellan Tanzania, Kilimanjaro, baslägret i Göteborg, öknen och havet i Egypten, hem igen och nu är jag i havet igen. Jag försöker avsluta utan nostalgi. Släppa taget och gå vidare, om och om igen.

På temat avslut insåg jag då att jag fortfarande inte avslutat bestigningen och klättringen nedför mt. Everest. Inte för att det är svårt, men för att jag inte vill. Jag har fortfarande inte smält allt som hände på Everest, och efter. Det är ett stort berg. Det var en stor upplevelse. Fastän det bore vara ett avslutat kapitel var det inget ömsesidigt avslut. Jag är fortfarande förälskad i mt. Everest. Jag vill inte/kan inte släppa taget. Författaren Pat Amend förklarade det så här:

“Those who succeed at Everest are left alone in some way. In a moment when their attention strays, they stare upward. They keep it as a sacred possession, what they do not have, and could never have. In other words, it’s theirs, even if not, and it’s not… even if, for an instant at some high ridge or on the summit, it was. Their minds and bodies continue to move toward the graceful, unprotected place of soul that is Everest.”

1

Det är viktigt att släppa taget om sådant du växt ur, sådant som håller dig tillbaks. Andra saker är bra att plocka fram för att de ger dig styrka. Om 3 dagar ska jag försöka världsrekord i fridykning.

Här är en länk till en bra sida som följer händelserna på Everest: http://www.alanarnette.com/blog/everest/

%d bloggare gillar detta: