Om sista världsrekordförsöket, stora mål och omvändandet av motgångar

Jag gillar att känna press. Men det här var nog att överdriva. Jag skulle försöka klara av det allra sista djupdyket på den allra sista dagen. Trots att lungorna inte var helt återhämtade gav doktorn mig ett godkännande och ok att dyka sista dagen (man har bar en viss annonserad period att klara dyket på).

Allt jag behövde göra var att göra allt perfekt. Det gjorde jag. Tills utan att veta vilket djup jag var på hade plötsligt vänster öra hamnat i samma knipa som högerörat tre veckor tidigare. Det gjorde vansinnigt ont och lät som hål i trumhinnan. Jag pressade lite till – bara ifall botten skulle komma snart. Tiden går väldigt långsamt på djupet – jag stannade för länge för att försöka tryckutjämna och smärtan var för stor att simma upp med. Så jag dök grimaserade upp med hjälp av luftballongen istället. På vägen upp var jag ändå förvånansvärt o-besviken. Jag hade gjort mitt bästa, och det var allt jag kunde gjort. Just då.

Efter någon minut lyssnade jag inte längre på vad som sades ovanför ytan. I mina tankar hade jag redan bestämt att jag skulle prova igen. Jag räknade fram månader, jobb och uppdrag. April.

För jag vet att jag kan dyka djupare. Och jag tänker inte sluta förrän jag gjort just det. Förrän jag dykt så djupt jag kan.

Varför gick det inte den här gången? Mina öron räckte inte till.  Tiden räckte inte till. Teamet och jag gjorde allt organiserande själva och det tog Eyptisk (lång) tid. Min öronskada och mina tryckutjämningsproblem tog två veckor som kunde varit 8-9 viktiga träningsdyk. Utrustningen och maskineriet för no limit var inte pålitliga eller säkra nog. Men jag tror att man måste sikta högt för att hamna i närheten av sitt allra bästa. Det här var, trots en massa motgångar, det bästa för stunden. Som tröst tänker jag också att det finns en trygghet i att veta när det är dags att vända.

Jag har ett litet mentalt trick att hantera motgångar. Hade jag sett till allt som gick fel och vad hela kalaset kostat skulle jag bli deprimerad och det dyker jag inte djupare av. Istället ändrar jag målet i efterhand. Om jag i efterhand sätter en del av målet till bra träning och erfarenhet och ett stort äventyr så lyckades jag och teamet jättebra. Det här är erfarenhet och upplevelser som är ovärderliga inför nästa dykperiod. Jag vet en massa saker jag ska förbättra och göra annorlunda. Och jag är 98% bombsäker på att jag klarar det nästa gång.

Här är några bilder från fridykningen och träningen av fantastiska Fred Buyle, Nektos.net:


4 Comments on “Om sista världsrekordförsöket, stora mål och omvändandet av motgångar

  1. Hej susanne! Och nu hittade jag din fina blogg! Du skulle säkert våga dyka om du tittade ner under ytan :) det är verkligen värt modet för det är en fantastisk upplelvese. Aningens likt att vara på fjället ;)

  2. Hej hittade precis din blogg genom en annan blogg :) Vilka fantastiska dykbilder!! Skulle aldrig våga själv, men kan tänka mej att det är läckert! Mvh Susanne

  3. Världens bästa Annelie, du inspirerar mig i min vardag med ditt liv.
    Fortsätt så! Men vila lite först nu!

%d bloggare gillar detta: