Världens största upplevelse. 120m, djupdyk och världsrekordförsök

Ett djupdyk varar någonstans mellan tre och fem minuter. Men det känns som en evighet, och efteråt  varar det i flera timmar. För det är så mycket mer än ett djupdyk. Det är en helhetsupplevelse där varje sekund är viktig.

Hur ofta i livet är varje sekund viktig?

Igår dök jag äntligen till 120m. Min monofena var på 120m. Resten av kroppen var väl på 119,5m. Det var i disciplinen variabel vikt och det näst djupaste jag någonsin gjort i den disciplinen. Jag dök ner genom att hålla mig fast i en viktmekanism som ibland kallas för ”släde”. När jag landat på botten simmar jag upp av egen kraft. Det tog tre minuter och nitton sekunder.

Flera timmar efteråt sitter minnet av havet kvar inuti kroppen. Blodet känns annorlunda, liksom mer vibrerande. Andningen känns också annorlnda. Lungorna har verkligen haft en stor upplevelse. Deras storlek går från 4 liter till 0,3 liter till 4 liter igen. Benen är lite trötta efter den långa simturen upp till ytan. Faktiskt känns kroppen lite som att ha varit på hög höjd ett tag, och som om den nu är tillbaka i baslägret. Trygg. Händelserik. Minnesrik.

Jag kan nog upplevas som lätt frånvarande, men jag känner mig mer närvarande än någonsin. Kanske sitter koncentrationen och fokus kvar, även det som ett minne. Havet är stort. Och en av världens största upplevelser finns i havet.

Jag tänkte inte ens på 120m-dyket som att det var prerequisite för världsrekordförsök. Jag tänkte på det som ett träningsdyk för tryckutjämningen. Kan jag ta mig ner genom havet, till det stora trycket, mörkret och djupet – så kan jag ta mig upp igen. Så tänker jag mig kommande dagars världsrekordförsök också.


Bilder från förra världsrekordet

3 Comments on “Världens största upplevelse. 120m, djupdyk och världsrekordförsök

  1. Pingback: Att pressa sig lite till

  2. Vi håller tummarna och allt vi kan hålla i här uppe i Hackås för att du ska lyckas! //Björn och Lena

  3. Wow! Mäktigt!
    Lycka till med rekordet, och fortsätt utmana bekvämligheten… Känner igen känslan du beskriver, men jag går på höjden, inte djupet.

%d bloggare gillar detta: