Ett öronproblem och acklimatiseringen till djupet

På riktigt händer det så snabbt. Men där nere går allt långsamt. Jag noterar att vänstra örat klickar till och att den högra örongången vägrar öppna sig. Men när det är noterat har jag fallit 5m till neråt i djupet. Högerörat låter som om någon går i ett träsk med gummistövlar och det gör ont. Jag skruvar snabbt på luften för att dyka upp till ytan med lyftsäcken och det känns som en evighet.  Jag får lust att hålla för örat men hänger kvar i handtaget med båda händerna, struntar i att jag borde stanna till på 10m och dekomprimera. Når äntligen ytan och ger okej-tecken innan jag berättar att jag har jätteont i örat. Det spelar ingen roll, jag måste ner på 5m djup igen för att andas syrgas (gör att man blir av med kvävebubblor och minskar risken för DCS). När jag ska ner under ytan igen gör det vansinnigt ont i örat. Jag kan knappt andas så ont gör det, och måste stanna på ytan och andas syrgasen.  Jag blundar hela tiden. I huvudet hinner många tankar snurra runt. Tänk om det gått hål på trumhinnan, är hela världsrekordet över nu? Hur lång tid måste jag stanna på land innan jag kan dyka igen?

Jag, Sebastian och Max åker direkt till dr. Adel på tryckkammaren. Han är den bästa dykläkaren i Sharm el sheik och himlar med ögonen när han hör vad jag gjort. Men han är vänlig och förstående tills han sticker in ett titt-instrument i ytterörat. Det gör ont. Jag känner hur blodet lämnar huvudet och världen känns avlägsen. ”I feel a little bit like passing out” hör jag en röst (min) säga, för att sedan (stolt och idiotiskt) avböja att lägga mig ner. Bara några sekunder senare lägger jag mig ändå kallsvettig ner på britsen.  Blodtrycket säger 90 över 65.  Adel säger att han inte ser något hål på trumhinnan. Men den är röd och svullen och måste vila några dagar.

Vi åker tillbaks till Sharksbay. Jag kan inte undgå att likna träningen vid en acklimatisering på höga berg. Fast här är varje dyk som ett nytt berg. Bara för att allt gick bra på förra dyket/berget betyder det inte att det kommer funka idag. Alla detaljer måste falla på plats; andningen innan dyket, tryckutjämningen, avslappning, vart man tar en ”mouthfill”, hur man påverkas av narkosen, när andningsreflexen startar och mentalt fokus. Bara för att tryckutjämningen funkade perfekt dagen innan så gjorde den inte det idag. Så nu väntar några dagars återhämtning (håll tummarna för att örat blir bra snabbt)  i baslägret på Sharksbay innan nästa acklimatiseringstur neråt.

%d bloggare gillar detta: