Att stå på fel bergstopp och att göra ett oförlåtligt misslyckande

Idag startar en ny blogg. Jag börjar blogga på: http://www.entreprenor.se/blogg/ om entreprenörskap. Men inte vanligt entreprenörskap som är besatt av framgångstänkande och hets att lyckas. Bloggen kommer också handla om ”misslyckanden”. Kanske för att man måste våga misslyckas för att lyckas, för att man lär sig en massa, för att det är farligt att vara rädd för att misslyckas och för att andra kan lära sig av mina misslyckanden.

I’ll make you this promise: on your deathbed, in the twilight of your life, it will not be all the risks you took that you will regret the most. Rather, what will fill your heart with the greatest amount of regret and sadness will be all those risks that you did not take, all those opportunities you did not seize and all those fears you did not face.
Robin Sharma

Jag har stått på toppen av världens högsta berg. Utifrån ser det ofta ut som som vägen dit var rak, självklart och lätt. Det var den inte. Det var en väldigt krokig väg, som hann svänga igenom aktiviteter helt åt motsatta hållet, fallgropar och avtagsvägar. Jag har misslyckats många gånger på vägen. Jag har vänt mindre än hundra meter från flera toppar. Det var det värt. Men en gång klättade jag t.o.m upp på fel topp.

Det gick ett högljutt ramaskri i klättervärlden. Jag förstår varför. Misslyckandet var snedvridet, vinklat och ställt på kant av andra som inte visste vad det handlade om. Det lät inte bra alls. Vi hade klättrat upp på fel topp. Utan att veta om det. Inte bra.

Innan vi visste om det var ett misslyckande var i supernöjda. Vi hade klättrat upp till 8000m av egen kraft, utan att använda syrgas, utan Sherpas. Men toppen vi stod på var en av tre. Uppenbarligen inte lätt att hålla reda på när man har syrebrist, höjdmätaren visar rätt och repen tar slut. Det var så vackert på den s.k nordtoppen på Shishapangma. Vi trodde vi stod på den andra toppen och jag ringde andfådd hem till min bästa vän och spökbloggare. ”Vi står på central-toppen”, skrek jag i satellittelefonen, ”centraltoppen”, skriv det. Några minuter senare stod det på min blogg att vi nått ”toppen”. Inte bra.

Samtidigt hemma i Sverige reagerade någon och några internet-forum-klättrare på att själva toppen är extremt svår att nå. Inte för att de själva ens har varit i närheten av 8000m och upplevt den tunna luften och den fantastiska utsikten, men ändå. Ramaskriet började ta form. Vi anklagades för både det ena och det andra utan att ha tillfrågats vad som hände. Vi befann oss långt bort från internets gränser, i en härlig oventenskap mitt i Himalaya. Någon vecka efter vistelsen på fel topp begav vi oss till nästa 8000m berg för att försöka bestiga det också. Men där tog turen med vädret slut.

Efter att ha förklarat precis vad som hänt och vart vi varit uppdagades vårt misstag för oss. Vi tog det med godo och en aning förvåning över all uppmärksamhet. Inombords hade vi gjort en superprestation som få svenska kvinnor (och män) gjort. Vi hade överträffat oss själva och haft en fantastisk upplevese. Utåt sett hade vi gjort ett förskräckligt, hemskt, dåligt, oförlåtligt och lögnaktigt misslyckande. Fusk, kallades det.

Nu, några år senare, tycker jag det är skrattretande komiskt. Vi klättrade upp på fel topp – det är ju en rolig historia! Och var det verkligen ett misslyckande? Nej, bara några små misstag. Som vi bett om förlåtelse för.Det känns numera helt oviktigt. Så mycket mer har hänt sedan dess. Och i jämförelse är det ingenting.

Jag har nämligen gjort ett mycket större och så mycket hemskare misslyckande.

Misstaget ovan har jag redan förlåtit mig själv för. Även idioter som obefogat kritiserade oss är förlåtna.

Min farmor. Hon lyste upp med hela sin själ när vi hälsade på, och hon bad så många gånger att vi skulle komma och sova över, som vi gjorde när vi var små. Att i skulle stanna lite längre så hon kunde berätta sitt livs historia. Men jag hade fullt upp.

Jag förlåter aldrig mig själv för att jag inte gjorde min farmor glad när jag hade tillfället. Visst älskade jag min farmor, men jag kände mig nog stressad och upptagen på den tiden. Hade mt. Everest framför mig. Satt ibland och tänkte på annat när hon bjöd på middag. Jag förlåter aldrig mig själv. Nu är hon död. Det är försent att vara närvarande. Försent att ge henne det hon blev så glad av. Att ge några av mina självupptagna timmar för att umgås med hennes spännande liv.

Det här skrev jag några veckor efter min farmor dött:
Trots att min lilla farmor är död, bor hon kvar i sitt hus. När vi närmar oss porten står dörren på glänt och jag vet att hon sitter bakom köksgardinen och väntar på oss. När vi nästan ringer på slår hon upp dörren med sitt stora leende. Lilla, mjuka farmor i dörren. Så glad att se oss.

Lukten av henne bor kvar i huset, slår emot oss med barndom, minnen, trygghet.

Trots att farmor begravdes för ett par veckor sedan bor farmors lukt kvar i huset. Hennes beiga ytterkläder bor på kapphängaren, hennes skor prydligt nedanför. Hennes gamla joggingskor som hon älskade att gå till havet i. Hur kan någon vara död när minnena är så levande?

Farmors konstverk. Alla hennes målade tavlor. Så många timmar, så mycket kreativitet, glädje och frustration fångade i en tavla. Farmors omålade tavlor står osynliga överallt.

Nu känns det inte bra. Vi går runt i farmors levande hus. Hör hennes förmanande röst om att gå försiktigt i trappen. Jag vågar bara glänta på dörrar, titta in i rum jag bara tittade in i när jag var 6 år gammal. Jag hoppas jag var närvarande när jag var 6 år.

Förlåt farmor.

3 Comments on “Att stå på fel bergstopp och att göra ett oförlåtligt misslyckande

  1. Jag ska inte skriva så mycket om min farmor för henne fick jag aldrig träffa. Däremot är det intressant vad som är att lyckas och misslyckas. Var går gränsen? Det är helt omöjligt att bestämma. Om man kommer till Stella Point (5790 m på Kilimanjaro) och tvingas vända 100 meter från toppen. Är det ett misslyckande? Nej, inte i mina ögon. Man har i alla fall försökt. Det finns massor av såna exempel. Och ofta är det när det inte gått som planerat som det blir kul. Det oväntade händer. Det uppstår en situation som man inte var beredd på. Att tackla en sån kräver en del och om man klarar det så är det bara att gratulera.

    Så ut och testa och bry dig inte om ifall ribban ramlar ner. Det finns fler ribbor att testa på.

    Simba Marley

  2. Hej Annelie!

    Din farmor förstod. Och hon visste att hon var älskad av dig!
    Vem vet, kanske får du en dag möta henne igen. På ett vackert högt berg med en vidunderlig utsikt!

    Fastän min egen farmor gick bort för mer än 50 år sedan minns jag henne än. Hur hon alltid hade ett vänligt leende för mig. Hur hon jämt hade en skål med godis som väntade på mina besök och på hennes vackra blå undulat, vid namn Putte som faktiskt kunde tala och säga ”Putte är en sockernos”. Något som farmor lärt honom genom mycket tålamod..

    Jag har sparat alla vackra minnen av min farmor. Hon är evig, precis som vi alla. En evig varelse skapad av samma materia som stjärnorna!

    Minns: ”Livet är inte de dagar som gått – utan de dagar man minns med glädje!”

    Ha det gott!
    //Carl

%d bloggare gillar detta: