Farväl Kapstaden!

Sista morgonen på sista dagen började med några skutt. Underbara vännen Hanli Prinsloo väckte oss genom att hoppa in i rummet och uppspelt högljutt viska ”godmorgon” och ”surf”. Ännu en dag med perfekta vågor. Jo, vi måste hinna med lite surfing innan vi klättrar innan vi flyger hem. En dag med mindre än tre olika aktiviteter kallar vi vilodag. Och sista dagen ska maxas!

Surf
Min tredje dag på en surfingbräda gjorde bara att jag ville ha mer. Mer vågor, mer tid i havet. Mindre lust att åka hem. Dagen innan hade jag mest blivit ned-och sönderslagen av något större vågor, men nu stod jag upp på brädan flera gånger och fånlog av lycka. Surfing är fantastiskt! Ett leende räcker långt, och alla ler. Det är en härlig stämning mellan alla oss som ligger, sitter, står och ramlar på surfbrädorna. Och så underbart med en sport där man inte räknar reslutat i längd, djup eller höjd. Det enda som räknas är att ha kul och leka i vågorna med brädan!

Surfing är också grymt bra träning. Så bra att man faktiskt blir trött efter ett par timmar! En frukost på stranden senare var vi redo för lite klättring innan hemresan. Klättraren och multisportaren Jeff Ayliffe passade också på att surfa innan han guidade oss ut till ”Silvermines” klätterområde i Table mountains nationalpark. Häftigt annorlunda klippor reser sig rakt upp bara några kilometer från surfers corner i Muizenberg. Vi vandrar uppåt och scramblar oss fram till några lättare men fina leder.
Jag leder upp på solvarm klippa och landar i tystnaden som kommer med koncentration, och känslan av att vara riktigt levande. För det är det som det handlar om. Inte bara att leva livet som man vill, utan att vara levande i det man gör.

Resdagen blev ett underbart farväl av en underbar stad. Hanli Prinsloo är en av mina bästa vänner och har bott där i flera år. Jag antar att det tagit så lång tid att hälsa på eftersom jag anade att jag skulle fastna. För det var svårt att ta farväl.

Under veckan hann vi såklart också med mountainbikecykling, vandring och fridykning. Mountainbikecyklingen gjorde vi tillsammans med en av Kapstadens starkaste bergs-cyklister, Gavin Wood. Han och några vänner cyklar över 800 höjdmeter uppåt (och neråt) ett berg varje onsdags-kväll och det lät som en lagom utflykt för en ringrostig mountainbikecyklist. Mycket brant, brant uppåt blev vi ganska snart omcyklade och förbicyklade av alla och utflykten blev till ett tre-timmars cykeläventyr som slutade i en downhillcykling nerför i dunkel och mörker, ont i rumpan, lätt apati och en mycket god natts sömn.

Vandringen uppför Table mountain sägs vara en turistfälla. Men det är en fälla värd att gå in i. Särskilt klockan två på dagen när det är 35 grader. Då är inte många andra turister på berget, och den hyfsat lätta vandringen blev till en värdig utmaning på tema ”uppför”. Det är så mycket mer ansträngande att gå uppför i riktig hetta. Men desto mer belöning var det att nå toppen. Table mountain har fått sitt namn eftersom toppen är platt som ett bord, men utsikten är likaväl fantastisk.

%d bloggare gillar detta: