VM i fridykning, dyk 1 avklarat och klarat!

”Det är ett slagfält där ute”, är det första min fridykningscoach Sebastian Näslund säger när jag kommer ut till dykplatsen. Höga vågor, sämre sikt och kallare än tidigare. Åskovädret har ruskat om havet och fridykarna. Fler än vanligt vänder innan bottenplattan eller svimmar på eller under ytan.

Jag tittar på vågorna och tänker att jag har varit med om värre. Jag har glidit in i tävlingsfokus. Nu finns det inget som kan störa mig. Det är svårt att förklara, men hela mitt sinne har vänt till att bara veta vad jag ska göra nästa sekund. Mitt mindset är obotligt optimistiskt. Om det så skulle komma en orkan, skulle jag säkert kunna dyka ändå.

Bara några timmar tidigare såg det helt annorlunda ut. Jag är inte mitt bästa fridyknings-jag. Ståendes på stranden när jag ser ut över det molntäckta havet har jag inte någon direkt lust att dyka. Dels för att kroppen inte är redo, för jag kan inte göra mitt bästa. Dels för att en del av mig helt enkelt inte gillar att inte vara bland de bästa. Även om det inte är fysiologiskt möjligt just nu.  Och till slut nöjer jag mig med tanken att jag faktiskt gör mitt bästa som jag kan just nu.

Mitt blygsamma annonserade djup på 72m räcker inte för pallplats. Så hör jag Sebastians ord i huvudet: ”man är inte på VM för att ha trevliga dyk, man är här för att leverera”. Och jag kan inte leverera mer just nu. Jag har kvar Everest i kroppen. Det var ett högt pris för att bestiga berget, och jag har fortfarande tid kvar på avbetalning. Ett svajigt blodtryck, förfrysta kapillärer i fingrar och tår, ett immunförsvar i spillror och muskler som är trötta djupt inuti. Jag kan inte dyka djupare. Ändå måste jag.

På tävlingslinan, bara några minuter innan mitt dyk, är jag helt omedveten om omgivningen; tre domare, två kameramän, två säkerhetdykare, Sebastian och publiken – jag hör dem inte, ser dem inte. Och det är det här jag älskar. Den optimala koncentrationen och närvaron. Jag känner varje muskel i kroppen på vägen ner. Slappnar av, upprepar mitt mantra ”släpp taget”. Jag släpper taget om kroppen, släpper tankarna, släpper rädslan och allt ovidkommande. Andningsreflexerna kommer tidigt. Alldeles för tidigt. Jag negligerar dem så länge som möjligt men resten av dyket ner blir en kamp för att behålla luften i munnen. På 72m var det mörkt och jag stannade inte länge. Drog åt mig lappen som visar att jag varit där och simmade uppåt. Mera kamp mot andningsreflexerna och det är långt till ytan. Så jag började tänka på mt. Everest. Hur gärna jag ville nå toppen, hur gärna jag ville nå ytan. Hur glad jag blev när säkerhetsdykaren träffade mig på 20 meter och följde mig uppåt. Första andetaget av glädje och ett snabbt ytprotokoll (som man måste göra för att visa att man är vid liv). Lyckan efter ett lyckat dyk är som att stå på toppen av Everest, om än för bara några minuter.


Nu väntar väntan på att se hur se hur långt upp i placeringen mitt dyk räcker till. Och i övermorgon – ännu ett VM-dyk i disciplinen ”free immersion”. Kanske, kanske kan det gå ännu bättre!?

12 Comments on “VM i fridykning, dyk 1 avklarat och klarat!

  1. Härligt jobbat Annelie!! // Frida, Great Earth

  2. Tack Jörgen! Att släppa taget på olika sätt kan vara bra i massa olika situationer ;-)

  3. GRATTIS fr Hong Kong, Annelie, och kram/pappa

  4. Imponerende! Stort tillykke fra København, og som altid virkeligt velskreven og lærerigt at læse dine indlæg. Jeg tager dit mantra med mig ”släpp taget Jørgen släpp taget”……. :)

    VH Jørgen

  5. Grattis. Helt otroligt. Nu kommer det att gå lätt på Lidingöloppet på lördag. Det är bara att tänka på din prestation.

    Lars S

  6. Pingback: VM i fridykning, dyk 1 avklarat och klarat! | hittaUpplevelse.se - Bloggen

  7. Heja Annelie!! kram AC

  8. Vilken otrolig imponerande mental styrka du har. Lycka till i övermorgon!

%d bloggare gillar detta: