Fridyknings-VM, nedräkning 3 veckor

Äntligen börjar det likna något! Jag närmar mig, men är långtifrån nära mina rekorddjup. Faktiskt är det är inte det viktigaste. Jag kan inte fridyka efter en plan, efter statistik eller siffror. Fridykning handlar om så mycket mer. Det handlar om hela kroppen. Jag har en bit av Everest i lungorna, ett immunförsvar i spillror och ett berg av minnen i sinnet. Men jag älskar att vara i havet!

Första djupdyknings-försöket var märkligt. Jag och kroppen var som två skilda väsen och havet vägrade ta emot oss. Jag kom upp med en hosta som rev i lungväggarna, lika andfådd som på 7500 meter. Vattnet var liksom segare än det var mjukt, mer hårt än välkomnande. Och man kan inte pressa sig eller tvinga sig ner i djupet. Man måste bli ett med havet.

Man måste också bli ett med sin kropp. Känna den in i minsta cell. Veta vad den går för just idag och vad som påverkar den på vilket sätt. Att vara närvarande i sin egen kropp är en fantastisk känsla! Inte förrän jag blev frånvarande i kroppen märkte jag skillnaden. Kroppen berättar nämligen en hel del för oss, om vi bara lyssnar. Jag tror det kallas för magkänsla. Den berättar vilka val som är rätt eller fel, vilken mat den gillar och ogillar och om vi tar hand om den väl, eller om vi missköter oss. För visst finns det vissa ord och bilder som inte bara ger en hjärn-reaktion, utan också en kroppslig reaktion.

Detta fick jag dubbelt bevisat när jag gick på idrottshypnos hos super-hypnotisören Ulf Dextegen (Läs mitt tidigare inlägg om hypnos! ). Ulf pratade ner mig till en extremt djup avslappning och hjälpte mig sedan att visualisera ett världsrekorddyk. När kroppen och sinnet är riktigt avslappnat så kan inte hjärnan skilja på en tänkt och en verklig upplevelse.  Och dyket pågick inte bara i huvudet – jag kände dyket i kroppen! Dykresponsen drog igång, och jag kände hur blodkärl i armar och ben drog ihop sig, hur vattentrycket pressade ihop bröstkorgen och hur vattnet smekte ansiktet. Jag klarade det sinnes-virtuelladyket och blev överlycklig i hela kroppen.

Nästa gång jag gled ner i havet var det som att komma hem. Monofenan på fötterna var som en förlängning av benen, vattentrycket som en varm kram. Viktlös och avslappnad stannade jag flera minuter på 20 meters djup, kropp och sinne på samma plats. Hemma i tystnaden blundade jag och hörde bara hjärtats slag slå långsammare och långsammare.

Jag gillar att sätta skyhöga mål. Det är en del av det som motiverar mig till att ge järnet. Att dyka djupare än någonsin på VM är högre än skyhögt, det är bråddjupt. Men det kan gå. Vad som helst kan hända om jag håller mig frisk och klämmer in alla träningspass. För det är inte många träningspass kvar. Jag satsat stenhårt på kvalitet – varje träningspass ska vara det bästa träningspass jag kan göra just då. Det ger en närvaro i träningen att fokusera på en sak i taget. Varje övning, varje simtag, varje löpsteg, varje andetag – så bra som möjligt.

Jag tror att det är bra att göra nya och annorlunda saker, så ofta som möjligt! På senaste har jag lärt mig att åka på longboard - och det är hur kul som helst!

Jag tror att det är bra att göra nya och annorlunda saker, så ofta som möjligt! På senaste har jag lärt mig att åka på longboard - hur kul som helst!

Mitt i träningen som inte gick så bra påmindes jag om något viktigt – tacksamhet. Här är en tidigare reflektion om tacksamhet, och ett tänkvärt citat:

Om du har mat i kylen, kläder att ta på dig, tak över huvudet och en säng att sova i – då tillhör du de 50% rikaste i världen. Har du dessutom pengar på banken och lite slantar i plånboken, ja då tillhör du de 25% rikaste i världen. Om du aldrig upplevt krigets fasor, fångenskap, tortyr eller svält och du kan ge uttryck för dina politiska åsikter utan att blir trakasserad, arresterad, torterad eller dödad, ja då tillhör du en lyckligt lottad minoritet i världen.
Från kursmaterialet av Lars-Eric Uneståhl

%d bloggare gillar detta: