Triss i äventyrssport i Åre nr.1: Downhill

Expedition Lofoten avslutas och nu är det ”nedvarvning” med några dagars äventyrssport i Åre. Pojkvännen ska skriva artikel om fenomenet och jag var inte svårövertalad att hänga på.  Med temat ”fart” (först på jord, sedan i vatten, sedan i luft) började söndagen med downhill cykling.

Cross-country cyklisten i mig höll hårt greppet om kroppen och cykeln. Nej, man står inte med bara främre foten på tramporna, man trampar inte så mycket och man har absolut inte tighta kläder på sig. Istället förstärktes kroppen med skydd på axlar, armbågar, rygg och underben samt en enorm hjälm över hela huvudet och halva ansiktet. Cykeln är också annorlunda. Den har säkert 800% mer dämpning än min tävlings-MTB och kan köra över nästan vad som helst. Det bar av på en första skumpigt mysig cykeltur till liften. (Nej, man cyklar verkligen inte uppåt på downhill cyklar).

”Jag är rädd för kurvor”, var det första jag sade efter att vår instruktör Andy presenterat sig. Han menade att det var bra för så skulle vi åka extra många svängiga nedförsturer.  Cross-country minnet kommer ihåg avåkningar och vurpor med skrubbsår i grusiga kurvor. Men det är bra att göra saker man är rädd för. Eller i näst bästa fall göra nya saker man aldrig gjort förut. Jag iakktar mitt sinne, lär känna det lite bättre. Märker hur koncentrationen utelämnar allt annat och bara existerar just nu, på cykeln, i varje ögonblick.
Några fantastiska tips och turer senare gjorde jag mitt livs bästa sväng i en brant backe och har nog aldrig blivit så glad för en sväng förut.

Downhillcykling är en sport som belönar de modiga och straffar de fega. Det är mycket svårare att klara tekniska passager om man bromsar. Mina två pekfingrar ligger ändå på bromsarna hela tiden. De tar i så att underarmarna skakar i takt med underlaget. ”Slappna av”, råder Andy. Såklart. Och några åk senare släpper allt. Kroppen rör sig smidigare över cykeln med bara händerna och fötterna som kontaktpunkter.  Som ett sammansvetsat halvmekaniskt djur flyger vi tilsammans mjukt fram på bruna smala stigar, skakar fram över rötter och droppar nerför vad som känns som mindre klippbranter. Jag gör saker jag aldrig skulle vågat göra på min MTB. Och jag har vansinnigt kul. Om jag hade tid och råd men en sport till så… ska jag iallafall göra det här flera gånger!

One Comment on “Triss i äventyrssport i Åre nr.1: Downhill

  1. Jag hade kunnat gissa att du skulle gilla det…! Världens bästa sport!

    Jessica

%d bloggare gillar detta: