Farväl mt. Everest – hallå ”verklighet”?

Baslägret, tälten, alla förhoppningar, förbrukad utrustning och minnen packas ihop i en lastbil. Vi lämnar plats för de första tecknen på monsunperiod samma morgon som vi åker. Everest gömmer sig bakom mörka moln. Jag gömmer mig bakom mörka solglasögon. Det är fortfarande svårt att säga farväl. För att utåt sätt föreställa en tuff klättrare, är jag egentligen en lipsill som har alltdför lätt till tårar. Men så tittar toppen fram mellan en öppning i molnen, som om berget, min vän, skulle blinka åt mig. Hej då, Everest, viskar jag mellan snyftningar. Tack.

Vi skulle egentligen åkt hem via Lhasa, men fick inte klartecken från militären. Efter att en turist visat en viss flagga nära baslägret har tillstånd dragits in och bevakningen skärpts. Alltså åker vi tillbaks via Tingri-Nyalam-Zhangu igen. Samma väg tillbaks känns inte alls likadan. Så brukar det vara på långa resor. Man själv förändras så mycket under tiden att sättet att uppleva saker förändras till den grad att de ser annorlunda ut. Som ett av mina favoritcitat ”when you change the way you look at things, the things you look at change”, fast i det här fallet är det mer eller mindre ofrivilligt, eller automatiskt.

Grönt

Ögonen förstoras för att ta in all färg som rusar förbi fönstret. Under tiden vi varit fast i sten, snö och is, har våren kommit till Tibet. De tidigare sand och grusfärgade kullarna har antagit en grönaktig ton. De tidigare frusna floderna är fulla av lekfullt vatten. Barn leker längs vägen och chauffören har fullt upp att undvika dem och alla vilda hundar. Längre ner tar djungeln över och luften känns tjock av syre.

I den civiliserade världen försöker jag självrehabilitera mig till vad folk kallar ”välkommen till verkligheten”. Efter en dush och rena kläder är det enda yttre som är kvar av berget höghöjdshostan och en konstig solbränna. Att se se sig själv i spegeln efter två månader utan spegelbild är en märklig upplelse. Jag blev liksom förvånad att kroppen hade ett utseende utöver en funktion. Och över saker som att äta utan att vara klädd i gore-tex. Mat lämnar fläckar.

Men inuti känner jag mig bortkommen i det som brukar kännas så hemma, i Kathmandu. Saknar utelivet. Det borde finnas en mittemellanfas. Någonting mellan tält och inomhus och stadsliv. Det känns onaturligt att sätta sig på toaletten. Jag kravlar upp på alla fyra i sängen som om det vore ett tält, letar kanske omedvetet efter dragkedjan till sovsäcken. Jag vaknar mitt i natten och min första tanke är var jag ställde kissflaskan innan jag kommer på att det finns en toa. Säkert tar det bara några dagar att vänja sig vid alla ”lyxvanor”, men just nu är det intressant att märka skillnaderna.

Fingertoppskänsla

På vägen ner trillar den första statistiken från nordsidan in. Totalt 260 klättrare. 70 nådde toppen, varav cirka hälften Sherpas. Totalt 5 stycken stannade på berget för att aldrig komma ner igen. Cirka åtta stycken försökte nå toppen utan syrgas, en lyckades. När jag kommer hem ska jag börja forska i fingertoppsvärme. Mitt misslyckade försök utan syrgas ligger kvar i baktankarna och guppar. Jag var beredd att kräkas och må dåligt och andas mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Men det var fingarna som stoppade mig innan dess. Jag kommer aldrig kunna klättra högt och kallt utan syrgas om jag inte får ordning (värme) i mina fingertoppar. En läkare sade att jag klättrat för mycket och nu kommer fingertopparna alltid vara kalla. Några tips?

Älskade Kathmandu

Kathmandu är en bra mellanlandning innan Sverige. Imorgon väntar tre dagar i tystnad och meditation i ett Buddhistiskt kloster. Innan dess följer expeditionens förhoppningsvis sista upp-, ur- och nedpackning av utrustning. Rummet svämmar över av grejer. Dundräkter ligger på tork, stegjärn avrostas och lämnas i Kathmandu för nästa klättring. Det firas med pizza och glass, och pratas om nästa klätterexpedition. För det kommer garanterat bli mer! Klätterexpedition är bland det roligaste som finns!

Nu väntar också ett smärtsamt farväl av expeditionen. Personer som hela tiden funnits inom fem meters radie är snart långt borta. Ben och fötter som jag följt till toppen av världen stannar i Kathmandu eller är på väg till nya jobb och länder. Jag kommer sakna Rob, David och alla underbara fantastiska Sherpas vänner.

Men nu väntar tre dagars tysnad. Alltså blir det tyst också på bloggen. Eller så kommer det lite bilder…

2 Comments on “Farväl mt. Everest – hallå ”verklighet”?

  1. Grattis Annelie till att du nådde toppen av världens tak! Du skriver så poetiskt om dina äventyr. Hoppas sviterna efter bragden inte blir alltför stora – och att du får en skön fridyknings- och klättringssommar.

  2. Passa på att njuta så mycket det går. Vi ses hemma:-)

%d bloggare gillar detta: