Äntligen långt borta

Äntligen vaknar jag i ett tält. Äntligen i Everest basläger, äntligen väldigt långt bort från civilisationen. Det visste jag ju, och säkert ni också, men jag påminns om det på ett lustigt sätt. Det är lätt snöoväder och vi har ingen som helst kontakt med omvärlden. Sattelittelefonen har ingen täckning, mobiltelefonen har absolut ingen täckning och masten stängs av med ojämna mellanrum, och internet är minst en dag bort. Det är lite som en lättnad. Men därav skedde det oregelbundna bloggandet, vilket säkert kommer upprepas – så bli inte oroliga. Ber om ursäkt och passar på att tacka Emil Sergel för hans gästinlägg som livar upp bloggen!

Du kanske kommer ihåg när man hade modem för att nå internet? När uppkopplingen var 56 Kbps? När man tryckte på en sida och det tog tre minuter innan den kom upp. Så är det här, med skillnaden att sidan bara kanske kommer upp inom några minuter. Man kommer inte ut på webbläsare. Man kanske kan skicka bilder upp till 40 Kb. Men mail går oftast att skicka. Det kan kanske vara svårt för västvärlden att förstå, som är så van att alltid vara uppkopplad och nåbar. Men det här är en bra träning i tålamod. Fast här finns ingen tidsstress. Här är livet underbart enkelt. Vi vaknar med solen och lägger oss när det är mörkt. Vi äter, vandrar, tittar på bergen, vilar och väntar. Däremellan pratar vi, spelar kort och kanske läser en bok. Nej, att bestiga berg är ingen adrenalinframkallande aktivitet. En stor del av tiden i baslägret går åt till att vänta. Vänta på att kroppen ska anpassa sig till höjden, vänta på bra väder, på att bygga nästa läger på berget och på mindre events som att få duscha, tvätta kläder eller besöka ett närliggande basläger.

Expeditionsmedlemmarna har redan blivit som en liten sammansvetsad familj med olika roller. När vi träffas till frukost diskuterar vi sömn och dagen framför oss, senaste kvällens film eller hur solen vilade på everest’s topp. Vi pratar mycket om berget och klättringen, men lika mycket om andra ämnen. Det är en skön öppenhet. Rob kommenterar det som en stor skillnad mellan livet i bergen och hemma. I bergen finns ingenstans att gömma sig. ”Det är bara du i all din enkelhet som är här”, säger han. Det påminner mig direkt om fridykningen. Samma, fast annorlunda.

Vi lär också känna expeditionens Sherpas allt bättre, och jag slås gång på gång av deras ödmjukhet och vänlighet. Halva nöjet i sådana här expeditioner tycker jag är just att umgås och klättra med Sherpas, att lära känna dem och deras kultur. Men jag kan inte låta bli att tänka på det absurda i situationen. Vi är några västerlänningar vars största dröm är att bestiga världens högsta berg. För detta betalar vi massor och involverar ett tiotal personer i projektet. För Sherpas är detta ett jobb som vilket annat. De vill att vi ska nå toppen för att de ska lyckas med sitt jobb och gör allt i sin makt för att vi ska må bra och lyckas med vår idrottsliga prestation. Vår fantastiska ledare Chhiring Dorje Sherpa är som expditionens mamma. Han går runt bland tälten och säger till när det är dags att gå upp, att vi ska dricka mera te, äta ordentligt och ta på oss ordentligt med kläder. På sin underbara dialekt säger han ”good physical is more estrong, and strong mind. No good thinking to much”.

PS. Jag försöker dessutom simultanblogga på GP’s reseblogg, så hittar du inget nytt här kan du kolla där: blogg.gp.se/resebloggen Det är just en reseblogg, så den är aningens mindre personlig och mer rese-och informationsinriktad.

One Comment on “Äntligen långt borta

%d bloggare gillar detta: