Toppen av Afrika och andra intryck

Den sista dagen på Kilimanjaro säger det mesta om berget. Totalt 16 timmars brant vandring under toppnatten och dagen erbjöd allt från -25 grader på toppen och iskalla vindar, till +25 grader och regn i regnskogen 12 timmar senare.

Ska du bara bestiga ett berg i ditt liv så ska du bestiga Kilimanjaro. Inte för att det råkar vara Afrikas högsta berg, utan för att det råkar vara ett alldeles underbart berg. Mer natursköna och omväxlande naturupplevelser finns inte i världen. För ett fotosinne var det på gränsen till överväldigande. Under vandringsdagarna snubblade sig benen fram då blicken bakom kameran var för upptagen med omgivningarna för att hinna bry sig om var fötterna sattes ned. Det var ändå ingen klättring. Man vandrar uppför berget men får använda händer och ibland armbågar för att hålla balansen och ta sig uppför svårare passager.

”Pole pole” heter hemligheten för att ta sig uppför Kilimanjaro. Det betyder långsamt. Tar man sig 6-7 dagar för att bestiga berget ökar chansen från 40% till 95% chans att nå toppen. Men som för alla andra berg finns det bara ett recept för att man ska lyckas komma upp; bra hälsa och bra väder. Några i gruppen vände p g a mindre hälsoproblem. Kilimanjaro är fortfarande ett riktigt berg. 5895m är en respektabel höjd, och nästan alla i den Svenska gruppen kände av höjden på ett eller ett annat sätt. 4 av våra 15 vände på 5300m under toppattacken efter att ha kämpat i becksvart mörker och en kall vind i uppförsbackarna. Klättringen uppåt började klockan 00:00 på natten. 6 timmar i mörker med endast pannlampans sken är magiskt. Och jobbigt. Jag hoppas att det inte är jag som har otur med väder på berg. För vädret var ovanligt kallt och vinden kylde mig och alla andra in i benmärgen. Väl uppe på toppen var det så kallt att jag bara kunde ta av mig tumvantarna en halvminut åt gången för att ta bilder. Fingrarna skrek av stelhet och kyla. Men de satt iallafall kvar.

Visionerna om en fika, väntan på resten av gruppen, sätta upp stativ o s v, blåste snabbt bort med den kalla vinden. Min och övriga kroppar skakade trots 5 lager kläder. Vi behövde komma ner snabbt. Det blev några snabba toppfoton, men fotona var fulla av stolthet. Jag är mycket imponerad av viljestyrkan och tålamodet hos de som lyckades nå toppen den dagen. Den dagen var Kilimanjaro inget lätt berg.

Lagarbete

Jag gick med förtruppen i något högre tempo uppför berget. Vi andades i takt och otakt, frös, väntade och stod ut tillsammans. Då och då utbröt spontana hejarop mellan de två Svenska lagen. Då och då bröt de Tanzanianska följeslagarna ut i sång. Maken till positivt lagarbete har jag sällan varit med om.

Näsandning

Under turen provade jag att hela tiden andas genom näsan. Som fridykare och yogi har jag länge vetat att man andas bäst genom näsan (det är ju det den är till för) och nu tänker jag (med inspiration av Anders Olsson på Sorena) testa hur det funkar med högre höjder. Man tar upp lite mer syre när man andas genom näsan, man andas mer sällan och djupare vilket sänker puslen något och trycksätter lungorna lite så att man tar upp mer syre. Alltså helt klart intressant för högre höjd. När man andas genom näsan värms dessutom luften upp och fuktas mer innan den kommer ner i luftvägarna vilket gör att lungorna mår bättre. Och – det funkar!! Inte en tillstymmelse till huvudvärk eller problem med höjden. Så fort jag kände av lite tryck så fokuserade jag på bättre andning och trycket försvann.

Afrika

Mitt första intryck av Afrika var (efter 36 timmars resande) ett trött ”det är likt Asien, fast mer Afrikanskt”. Mitt andra intryck bestod av Coca cola. Coca cola är överallt. På varenda skylt, i varenda butik (till och med hos frisören och cykelreparatören), och sponsrar klocktorn och byggnader med enorma målningar. ”Open happiness” är deras senaste reklamtrick. Men det är något som inte visade sig vara nödvändigt i Tanzania. Hos Afrikanerna upptäckte jag samma otvugna glädje och vänlighet som i Asien. Efter lite funderande kom jag till insikten att detta är något som verkar finnas hos alla som lever nära naturen. En otvungen vänlighet. En respekt för allt levande, en vilja att lyfta handen till ett ”jambo” och le. Under en avslutande löptur på Kilimanjaros slätter fortsätter jag fundera. Kanske är det därför som jag fastnat för friluftsliv och äventyr, för att det blev mitt sätt att vara nära naturen. Jag kanske lika gärna skulle kunna vara bonde?

Resa

Det här var resan då passet blev fullt. Efter 7 timmars bussresa fanns ingen tom sida i passet för det Kenyanska jättelika transferklistermärket. Det såg ut som att jag skulle behöva åka tillbaks till Tanzania och Dar es salaam för att skaffa nytt pass. Två veckors väntetid. Mitt hjärta klappade. Efter lite pusslande och mutande så läste sig det hela, lite tack vare Nepal… mer än så säger jag inte.

Foto

Jag höll en fotokurs i samband med bestigningen och mitt hjärta blev varmt när jag såg hur gruppmedemmarna plötsligt böjde sig ner för att fotografera små löv, tittade fram bakom stenar för en ny vinkel och böjde sig baklänges för att få med hela landskapet.  Jag vill passa på att tacka hela gruppen för en fantastisk insats och upplevelse. Ni är ett härligt gäng och jag önskar er alla er fortsatt underbart 2011!

Här är en liten del av mitt fotoresultat.

 


%d bloggare gillar detta: