Dödsrädlsa på djupet

Hemligheten med mitt djupaste fridyk till 92 meter berodde inte på min träning. Det berodde inte på en ny utrustningsmanick, lång andhållning eller simteknik. Jag hade ändrat en liten del av min attityd – jag var inte längre rädd för att dö.

Inte för att det finns någon större risk för att dö i fridykning. Bara några få har dött under de få åren som fridykning har varit en extrem tävlingssport. Ingen kan dö på botten (om inget oförutsett inträffar). I värsta fall svimmar man av vid ytan (och någon räddar en!). Men det är på vägen ner det är läskigt. Det blir mörkare och mörkare omkring dig, vattnet sluter närmare om kroppen och pressar ihop lungorna. Det känns som all luft är slut och du vill inget hellre än att andas. Men du är långt under ytan och ingen kan rädda dig. Det är här du måste fortsätta, hålla tankarna under kontroll.

Det var vid detta tillfället mina tankar förlorade kontrollen. Några minuter senare sitter jag på fridykningsplattformen och försöker förstå varför jag inte kan dyka djupare idag. Varför vände jag uppåt?

På ett ögonblick förstod jag varför – jag blev rädd. Rädd för att dö. Alla månader på klätterexpedition i bergen har gjort mig räddare, mer försiktig, med mer respekt. Jag ville verkligen inte dö på en klätterexpedition. Nu sitter rädslan kvar.

Den stora skillnaden ligger i att man har kontroll över sig själv och omständigheterna när man fridyker. I bergen finns det glaciärsprickor, laviner, isfall och andra klättrare vilka alla kan leda till dödsolyckor. Det är bra att vara rädd i bergen. Inte när man fridyker.

Många verkar går omkring och vara rädda för mycket; mista jobbet, bli sårad, för att skada sig, för att missa möten, förlora någon, tappa ansiktet eller att dö. Kan man verkligen leva fullt ut om man är rädd för att dö?

”There are only two things in life that is certain: death and paying taxes”.

%d bloggare gillar detta: