Från höga berg till djupa hav

Plötsligt vaknar jag upp någonstans i Sinaiöknen. Den vanliga flygplanskoman som infinner sig av för många vakna timmar på obekväma fåtöljer börjar lätta. Utanför det öppna bilfönstret svischar allting förbi i platt och sandfärgat, några klippiga sandstensformationer, skräp, en kamel, en beduin.

Overkligt.

För några veckor sedan tittade jag ut över Himalayas bergskedja. Nu ser jag ut över oändliga sanddyner. Bakom sanddynorna ligger en av mina favoritställen i världen och väntar – röda havet. Jag har tillbringat över 2 år mer eller mindre i Röda havet. Jag vet vad nästan alla fiskar heter och vissa av dykplatserna känner jag lika väl som min fickorna i min goretex jacka.

Jag är (såklart) här för att fridyka, för att komma igång igen, känna på trycket mot lungorna, tystnaden och friheten på ett andetag. Halva veckan ska jag agera modell i några filmsekvenser som tur var filmas på lågt djup. Visst kan man komma igång i Sverige också, men i 10 grader kolsvart mörker kommer man inte så djupt. För att hinna i form till sensommarens tävlingar och djupdyk är det nu träningen måste börja. Men en kropp sargad från 4 antiobiotikakurer och sjukdom på hög höjd krävs en mjuk start i mjukt blått vatten.

Den mjuka starten blev djupare än jag trott. Kroppen kom ihåg fridykning. Helt automatiskt vände jag neråt med ett stort andetag, lämnade ytan. Öronen tryckutjämnade med små pipande gnäll, fenorna simmade mig djupare, lungorna trycktes ihop lagom mycket. Vi satte dykrepet djupare och djupare och plötsligt var jag längst ner, 50m under ytan på ett andetag. På vägen upp kom andningsreflexerna och jag ville verkligen upp och andas nu, men tvingade tankarna att förbli lugna. 15 meter under ytan började det kittla i halsen och när jag bröt ytan gjorde jag det med en hostattack som hette duga. Nu väntar några dagars arbete, sedan ska jag djupare!

%d bloggare gillar detta: