Vykort från Kathmandu

Vandringen ner från ett insnöat Everest basläger bjuder på blöt lervälling blandat med jakbajs på hala stenar, regn och hagel. Lagom till den blommande rhododendronskogen spricker vädret upp och allt blir fantastiskt vackert den sista dagen ner till Lukla. Det känns overkligt att den karga naturen i baslägret så snabbt förändrats till regnskogsliknande klimat.

Men mina tankar är kvar i baslägret och hos Khumbu isfallet, som gjort störst intryck under resan. Någon kallade isfallet ett lotteri på liv och död. Har man otur i lotteriet hamnar man i en glaciärspricka eller under ett ton fallande isblock. Under ett tillfälle hamnade en av aluminiumstegarna över en spricka i självsvängning av vinden när jag gick över, och jag trodde för några ögonblick att det var kört. Det är en otrolig koncentrationsövning att gå över flera stegar på raken. Det gäller att hålla ögonen på varje stegpinne och inte titta ner i de avgrundsdjupa sprickorna. Men sista gången jag gick ner genom isfallet var det riktigt kul, som en hinderbana av is. När man lärt känna gångarna och stigarna upp och ner kan det gå riktigt fort genom fallet. Ang Jangbu som jag klättrade med tog isfallet med en klackspark. Han klättrade igenom i jeans och storskor utan stegjärn. Men jag tror att isfallet är skäl nog att försöka klättra Mt. Everest från nordsidan istället.

Jag landar i ett kathmandu som precis kommer på fötter efter en sex dagar lång maoiststrejk. De biltomma gatorna fylls snart av tutande och avgaser igen. Butikerna öppnar och allt är som vanligt. Sakta men säkert avbryter jag min ris och coca cola-diet mot allt vad Sherpa familjen jag bor hos stoppar i mig. De har en stor stolthet i sin matlagning och blir förfärade när jag bara kan äta två portioner. Jag går snabbt upp några av de förlorade kilona, men svagheten i kroppen är kvar. Jag hoppas att någon svensk läkare kan få stopp på parasiter och infektioner så att jag kan börja träna igen!

Nästan direkt funderar jag på nästa berg. Jag tror det är viktigt med något nytt att se fram emot, en ny utmaning. Jag sitter länge och pratar olika berg och möjligheter med min vän och organisatör, men kommer fram till att det är dags att vänta lite. Kanske förtjänar Cho Oyu en ny (sista) chans, kanske ett annat berg. Men innan dess väntar en sommar med aktiviteter åt andra hållet – nu är det dags att ta tag i fridykningen igen och jag börjar längta till havet!

Som alltid är det svårt att säga hej då till Nepal, det är ett fantastiskt vackert land med fantastiska människor – jag kan bara avsluta med att rekommendera alla att åka dit!

%d bloggare gillar detta: