Efter 57 e-mail med personer vars namn jag knappt kan uttala är det äntligen bokat och betalat. Mr Ganesh Neupane i Nepal har mottagit en bokningsavgift på 500 dollar och jag har en plats i expeditionen till Cho Ouy våren 2009.

Det här är det närmsta jag någonsin kommit ”all inclusive”. Nästan allt ingår, t o m jakar, kock och en välkomstmiddag. Jag vidhåller en viss skepsis och ”kan-själv-mentalitet”, men 8000 är på riktigt och då kanske det inte är så dumt med i alla fall lite hjälp.

Efter mina senaste äventyr på berget Island peak i Nepal bestämde jag mig för att delta i en riktig expedition. Att på måfå ta mig uppför berg efter en beskrivning i en bok, webbsida eller karta har jag gjort en gång för mycket. Det går väl an på mindre farliga berg och klippor, men nu är det på riktigt.

Min senaste klättring på Island peak var antagligen århundradets billigaste och minsta expedition i Everestdalen. Utan guide, och med matransoner för bara några dygn kostade det inte mer än en svensk tältsemester. Att köpa in sig i en expedition på ett högre berg är betydigt dyrare, ungefär 23 gånger så dyrt. Mer än hälften går till själva tillståndet att klättra. Ju högre och populärare berg, ju dyrare tillstånd. Här kan du se en lista på bergens tillstånd och priser. Resten av pengarna delas av organisationen, transport och sherpas.

Det är både lätt och svårt att hitta en arrangör. Det finns hundratal arrangörer som erbjuder 8000-meters berg för allt från 20 000 till 300 000 kronor i alla klasser och bekvämlighetsnivåer. Allt kan köpas för pengar. Det känns lite snopet, att min dröm kan köpas för pengar, att vackra berg kan köpas för pengar av folk som inte har någon respekt för naturen eller njutning av livet där uppe. De med mycket pengar köper in sig i kategorin ”full board”, vilket innebär full service hela vägen till toppen. I lyxiga expeditioner innebär det någon som bär all deras utrusning, lagar deras mat, fixar satellittelefoner, sätter upp deras tält, fyller deras portabla duschar med vatten och släpar upp dem till toppen. I dessa basläger finns ibland espressomaskiner, röda mattor, internet och dvd-spelare.

Jag skulle inte välja det alternativet ens om jag var miljonär. Var tog det underbart enkla livet vägen? Inga obesvarade e-mail att oroa sig för, ingen Facebook, inga finanskriser och inga svåra val i att välja vad man ska ha på sig (vilket underställ är minst illaluktande?).

Idag fick jag se resten av min expedition. Jag är ensam tjej med 7 män. Som vanligt. Men det gör mig ingenting, killar är oftast roligare än tjejer, och gnäller inte lika mycket. Vi blir som Snövit och de sju dvärgarna på expedition. Eller, snarare blir det nog jag som är dvärgen. De andra ser långa, gamla och erfarna ut. De kommer från Grönland, Belgien, Sydafrika, Österrike, Holland och Danmark. Det ska bli spännande ur en sociopsykologisk synvinkel att klättra med några som aldrig träffat varandra. Jag har redan bestämt mig för att ta en observerande roll som fotograf och skribent, vilket är lagom svårt när man är liten och blond.

Jag har också sett utrustningslistan. Den innehöll mycket konstig utrusning som  t ex:

Stick – 2 set, Get up Boot clover, Shocks for climbing – 6 pairs och ICE crew – 1m. Mest konfunderad är jag over “Snow Glass – 2” (snöglas?),  Woolen Globe 3 set (ull kula?) och Eight finger. Är åtta fingrar det minsta man behöver?

%d bloggare gillar detta: